DELA

Klagokulturen

Publicerad: 17 september, 2021

Klagar vi för mycket på varandra?

Bild på månadens tema - Klagokultren

Lena Åström, VC-läkare och medarbetare MedCUL

I detta inlägg funderar vi över hur förståelsen för kollegors arbete förändrats, behovet av gränsdragningar oss emellan har ökat och hur tonen hårdnat på många håll. Vad är det uttryck för? Är det den egna ökade arbetsbördan, som gör att man till varje pris vill avslå en remiss och skydda sig själv? Är det klimatet på kliniken, som gör att man hittar en gemenskap i att skratta åt eller högljutt i fikarummet håna en kollega, som kan mindre än man själv om något man själv uppfattar som basalt? Är det klinikens hårda budgettryck uppifrån som får vårdpersonal att skicka patienter som Svarte-Petter mellan sig?

Fundera hur det ser ut i er egen vardag och diskutera gärna detta på era kliniker. Studenter och ny personal lär sig snabbt jargongen och normaliserar ett beteende, som från början kanske upplevdes som fel.

”Ett toxiskt invant mönster”

En AT-läkares funderingar och en minnesvärd rollmodell

”Vården är uppbyggd kring sektionalisering. Varje sjukhus utgör sin sektion. På sjukhusen utgör varje specialisering sin sektion. Inom varje specialisering utgör varje yrkeskategori sin egen sektion. Och utanför sjukhusen utgör primärvården sin sektion. Jag upplever att vi inom vården har ett patologiskt behov av att klaga och gnälla på andra sektioner. Akutläkarna klagar på primärvårdsläkarens pinsamma remiss. Avdelningsläkaren klagar på akutläkarens knapphändiga inskrivningsanteckning. Internmedicinaren gnäller över psykiatrins ovilja att vårda patient med ”uppenbar primär psykiatrisk problematik”. Vidare muttrar läkaren på sjuksköterskan som inte hunnit ge antibiotika medan sjuksköterskan gnäller över läkaren som inte har förståelse för hur mycket de arbetar medan hen själv bara sitter framför datorn och dricker kaffe.

Detta är så vanligt förekommande att jag under utbildningen och tidig yrkeskarriär inkorporerat det i min yrkesroll, tagit det för självklart och reflekterade inte längre över att det gjordes. Inte heller reflekterade jag över hur det påverkade mig i min yrkesroll.

Kl 08.30 några månader in på mitt första vik på internmedicin satt jag på läkarexpeditionen, sörplade kaffe och läste på om avdelnings nya patienter. Jag började smått göra mig lustig på inläggande läkares bekostnad och ifrågasätta inläggningsindikation. Jag väntade mig ett sedvanligt tyst medhåll, men min eminente överläkare för dagen sade: ”Bli inte en sån läkare xx.” Sen synliggjorde hon ovanstående struktur för mig och yrkade istället för en förståelse för varje sektions svårigheter. Sen frågade hon ”Du är själv på akuten xx. Hur tror du att rådande klagokultur påverkar ditt sätt att arbeta?” Jag hade inte reflekterat över detta, men när jag under nästa pass på akuten gjorde det insåg jag att farhågan att okänd avdelningsläkare skulle göra sig lustig på min bekostnad påverkade min upplevelse av arbetet otroligt negativt.

Detta är på många sätt en av de viktigaste lärdomarna och positiva influenserna på min läkarroll jag fått under min juniora läkar-karriär. Den synliggjorde ett toxiskt invant mönster, som omedvetet påverkade mig negativt och gjorde mig osäker i min läkarroll på omotiverade grunder. Sedan dess har jag aktivt försökt bita mig i tungan när klagodjäveln är nära. Jag tror det leder till ett generellt bättre arbetsklimat och har gjort mig mycket tryggare i min yrkesroll.

Min överläkare var för mig en exemplarisk roll-modell när det kommer till professionalism och att utveckla min läkarroll i en positiv riktning.” (XX, AT-läkare och kursdeltagare, specialisering i klinisk handledning av läkarstudenter)

Studentkommentar

Jakob, läkarstudent kommenterar:

”På min första kliniska placering på en internmedicinsk avdelning gjorde sig några läkare lustiga över en ”dålig” inskrivning gjord av en akutläkare. Detta färgade min inställning inför min första akutplacering – var akutläkare slarviga? Så var det ju inte alls –  denna bild kom på skam när jag väl var på plats på akuten. Detta hände flera ggr – att jag fick ’bilder’ i tidiga placeringar av hur ”andra” var men dessa fördomar har inte infriats.

Det har inte påverkat mig jättemkt eller stört min upplevelse av en placering. Kan man göra något åt detta? Det känns som att det är mkt vanligt och inbyggt i oss att vi ställer vår egen grupp mot en annan -men – jag tror att man kan optimera förutsättningarna för att minimera problemen genom att diskutera den typen av fördomar, gärna redan under utbildningen!”

Artikeltips


Så hittar vi tillbaks till kollegialitet och fruktbart samarbete (Lakartidningen.se 2021-02-10; uppdaterad 2021-02-17)

Lena Å kommenterar:
”Två härliga undantag där samarbetet varit mycket gott vill jag nämna; facebookgruppen ”Covid19 Svenska läkargruppen”, en grupp med över 21 000 medlemmar där alla specialiteter tillsammans hjälpts åt för att ligga i framkant och hitta utvägar under hela pandemin samt Facebookgruppen ”Vem tar hand om doktorn”, som hade en diskussion i ämnet, vilket utmynnade i den artikel i Läkartidningen, som vi länkar till ovan. Slutklämmen i artikeln:

Vi har bara en uppdragsgivare: patienten. Så länge vi inte tappar bort det har vi rätten på vår sida. Så länge vi hjälps åt kan vi bidra till en sjukvård som är bättre för både patienter och medarbetare.”

Fler inlägg

Till toppen