Är du en förebild som handledare?

 People will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel.

Citatet är från Maya Angelou och Stina H., AT-läkare och deltagare på en kurs i klinisk handledning, använde det i en reflektion kring förebilder/rollmodeller hon stött på. Stinas konklusion var: ”Kanske är det en rimlig ambitionsnivå på vägen till att bli en bra rollmodell?”

Vilka handledare har du upplevt som extra viktiga under din utbildning som läkare? Varför?
Vilka förebilder har du bland handledande kollegor på din arbetsplats? Varför?

Foto: Niklas Laurin, Region Skåne

Kanske känner du igen dig själv?

Vad är det då i en handledares professionella förhållningssätt och beteende som upplevs som positivt för lärande, för patienter och för verksamheten? För många handlar det om ett gott etiskt förhållningssätt till patienter och kollegor, för andra beteenden som påverkar lärandet i en specifik handledningssituation.

Nedan hittar du korta utdrag ur beskrivningar av vad AT-läkare och studenter i Region Skåne  har uppfattat som goda förebilder. Inga namn nämnda, men kanske är du med bland dessa? Ta en titt!

Du kan läsa mer om hur mycket du kan betyda som handledare för en student HÄR

Hon var alltid väldigt trevlig mot alla, vilken yrkeskategori man än hade, om man var ny eller gammal. Hon fick alltid alla att känna sig välkomna och var väldigt mån om att alla hade det bra på arbetet, vilket märktes tydligt i teamet där det blev naturligt att alla hjälptes åt. Dessutom brann hon verkligen för patientmötet och hur man kunde bygga det för att det skulle bli så bra som möjligt. Utbildning var något annat hon hade ett stort intresse för. Det märktes vid många tillfällen. Varje gång man hade ett patientmöte, skrev en daganteckning eller epikris så fick man feedback, både på vad man gjort bra och vad man kan utveckla till nästa gång. Likaså när man fick svar på undersökningar eller det hände något nytt med patienten på avdelningen fick man diskutera och reflektera kring olika behandlingsalternativ.

Jag har olika förebilder och rollmodeller utifrån olika situationer. Jag har träffat extremt tekniskt skickliga kirurger som lärt mig att ha öga för detaljer i såret, respektera vävnad och operera med en tydlig plan, inklusive ”räddningsplaner” för oförutsedda utmaningar. Sedan har jag gått med kollegor som är väldigt skickliga på patientsamtal eller status, och på så vis blivit imponerad av dessa sidor. Andra kollegor är duktiga på undervisning av patienter, sjukvårdspersonal och studenter. Det är sällan att en kollega är en komplett rollmodell i alla hänseende, vilket känns mänskligt och skönt.

Bara att någon vet ens namn när man kommer är så trevligt och gör direkt att man känner sig välkommen. Vidare hade han skrivit ut vår checklista inför placeringen och hade funderat på hur vi skulle göra för att jag skulle uppfylla alla mål. Han hade redan lagt en plan för hur detta skulle gå till. Sen frågade han mig vad mina förväntningar var och vad jag skulle vilja göra av min placering. Om det fanns något speciellt som jag ville fokusera eller öva på. Allt detta tillsammans visade på ett väldigt professionellt förhållningssätt som handledare.

När vi stod inför ett patientfall kunde hon enkelt utan några omskrivningar säga att hon behövde rådfråga en kollega eller läsa på, vilket hon sedan gjorde. Hon berättade ofta för mig att man inte kunde förvänta sig kunna allt. Hon var tydlig med att det var viktigt att fortsätta fråga och diskutera med sina kollegor hela sitt yrkesliv, att vara ödmjuk inför att ingen kan kunna allt och att man kan missa saker. Detta visade hon också upprepade gånger med att just ta upp patientfall med kollegor.

Läkaren gjorde att det inte kändes lika hierarkiskt på avdelningen samtidigt som läkaren var en bra ledare och var tydlig. Man kände sig trygg med läkarens beslut och fick ta lagom mycket ansvar själv. Läkaren tog tid till att förklara olika situationer för oss underläkare. Jag tycker det är väldigt viktigt att det är högt i tak och att studenter och underläkare känner att man kan be om hjälp. Dels för att man ska trivas på arbetsplatsen men också för patientsäkerheten då det annars kan leda till att fel beslut tas utav mindre erfarna läkare.

Min handledare var väldigt inkluderande, empatisk och lugn​​ vilket fick mig att känna mig välkommen och som en del i “teamet”. Hon visste själv ungefär vad jag förväntades kunna och var både “aktiv observatör” och gav mig konstruktiv feedback. Hon var mycket kunnig både teoretiskt och praktiskt.

Man får resonera högt och med stöttande frågor, snarare än instruktion, komma fram till nästa steg i handläggningen. Som student upplevde jag alltid hen som utmanande och stimulerande eftersom alla frågeställningar blev en diskussion om vad man kan vinna med en viss undersökning, hur handläggningen påverkas av utfallet, risk/nytta-diskussioner…

Det spelade ingen roll om vi var tillsammans på operation, mottagningen eller avdelningen, hen fann alltid möjligheter att lära ut till yngre kollegor. Hen var otroligt duktig att visa vad hen gjorde och på att förklara varför, och hen gav också konstruktiv kritik på ett vänligt sätt. Det ledde till ett väldigt öppet och kunskapsfrämjande klimat, och jag kände mig aldrig rädd att fråga hen om hjälp.

Handledaren inledde med att välkomna mig och det märktes tydligt att han tyckte det var kul att jag var där (och att han var där!). Dessutom pushade han mig ”lagom” mycket. I patientkontakten upplevde jag honom som skicklig och empatisk. Trots många frågor och stressen som finns på akuten upplevde jag aldrig att jag var i vägen eller att det inte fanns tid (vilket är en konst i sig på akuten).

Ofta kan man som ung läkare hänga upp sig på saker man möjligtvis gjorde fel eller hade kunnat göra annorlunda. Jag kunde med min handledare diskutera dessa situationer och gå igenom händelseförlopp. Tack vare dessa samtal blev jag mer stabil och trygg i min professionella roll och kunde sedan i framtiden på ett bättre sätt själv navigera i händelseanalyser och liknande.

Han var vänlig mot oss studenter och inkluderande. Jovialisk, men med pondus och lagom sträng är en bra beskrivning. Han var personalens favorit och betedde sig som om han hade all tid i världen när man frågade honom något. Rimligen som chef för kliniken hade han inte det. Jag upplevde att patienterna hade stort förtroende för honom. Han spred ett lugn och trygghet omkring sig till både personal, underläkare och patienter. Han var också en duktig operatör enligt min ej så kunniga bedömning.

Hen lät mig tidigt ta stor plats, i form av att hålla egna samtal med psykiatriskt svårt sjuka patienter med hen som bisittare och att ge mig exekutivt ansvar över behandling, planering och kommunikation med avdelningens övriga vårdpersonal. Hen hade också för vana att efter samtalen spendera en stund med mig och diskutera samtalets form, förbättringspotential och ibland även vissa specifika psykiatriska symptom. Hen skrev ibland ner formuleringar jag använt som varit särskilt välformulerade eller som kunde formuleras annorlunda nästa gång. Hen uppmanade mig även att leka med rummets möblering, hur jag själv satt i stolen och andra aspekter som kan påverka patientsamtalet.

Läkaren gjorde att det inte kändes lika hierarkiskt på avdelningen samtidigt som läkaren var en bra ledare och var tydlig. Man kände sig trygg med läkarens beslut och fick ta lagom mycket ansvar själv. Läkaren tog tid till att förklara olika situationer för oss underläkare. Jag tycker det är väldigt viktigt att det är högt i tak och att studenter och underläkare känner att man kan be om hjälp. Dels för att man ska trivas på arbetsplatsen men också för patientsäkerheten då det annars kan leda till att fel beslut tas utav mindre erfarna läkare.

De allra flesta läkare jag haft som handledare har haft jättebra medicinska och kliniska kunskaper som jag kunnat lära mig av, men det som sticker ut är hur man beter sig på jobbet och förmågan att få andra att trivas på jobbet. Det hade min handledare på kirurgen och det ska jag försöka ta med mig.

Han var djupt engagerad i sina patienter, och såg alltid till att lära sig någonting om dem som människor. Dessa saker var han sedan noggrann med att komma ihåg, vilket helt säkert delvis var en medveten taktik för att patienterna skulle känna sig sedda, men också ett uttryck för hans genuina intresse för människor. Det var tydligt att han var väldigt omtyckt bland patienterna och att detta gjorde att de även respekterade honom. Vinsten i detta blev att hans arbete underlättades enormt då patienter var avslappnade och ärliga, och därmed öppnade upp sig mer för honom än för många andra.

När jag ser tillbaka på mina handledare ser jag samma mönster: jag fick sträcka mig utanför min komfortzon hela tiden men under trygga former. Men mest av allt såg jag upp till deras kliniska kompetens, erfarenhet och förhållningssätt gentemot patienter och kollegor, vilket gjorde mig mer mottaglig för handledning.

Han är även väldigt duktig på att ge en positiv feedback samt konstruktiv kritik. Han tar sig tid till att göra det och ser det som en självklarhet. Det är sällan någon läkare ger feedback, om man inte specifikt ber om det. Denna läkare gör det nästan per automatik.

För det första är hen alltid på gott humör, positiv, alltid taggad på att jobba. Verkar älska sitt jobb, vilket verkligen smittar av sig. Hen tar alltid hänsyn till sina kollegor/studenter ex kan hen komma och föreslå att man följer med in på ett larm eller hör hur det kändes efteråt.

Han visar att han brinner för undervisning. Så fort det blir tid över hämtar han undervisningsmaterial, så att vi som är yngre kollegor får passa på att öva färdigheter. Han tar alltid extra tid på sig att stapla upp sina resonemang när han är teamleader. Känslan är att vi tillsammans resonerar oss fram till en slutsats, när det i själva verket är han som bestämmer. Han lyfter alltid andras arbetsinsats, och jag har sett effekten det har på arbetslaget. Man vill anstränga sig för varandras skull.

Min rollmodell tog sig tid för att sitta ned för att ge feedback, utbilda och förklara saker, även i en stressig vardag på vårdavdelning. I rollen som handledare upplever jag detta som väldigt viktigt och något som tyvärr inte alltid prioriteras. Det inspirerar mig inför kommande situationer där jag är handledare, att även en liten stunds feedback ofta hinns med. Hen verkar även finnas där för övriga läkare under utbildning på kliniken och uttryckte tydligt att det inte finns några dumma frågor och att man som ny ska ringa om alla möjliga frågor. Ett exempel på bra handledning tycker jag är när man blir tillräckligt utmanad men ändå känner att det finns ordentligt med uppbackning från handledaren om så skulle behövas.

Vi hade regelbundna avstämningar under dagen då vi gick igenom alla patienter, vad som var kvar att göra och redde ut frågor som dykt upp. Mellan avstämningarna kunde jag arbeta på självständigt, trygg i att de frågor som dyker upp kommer bli besvarade. Överläkaren var också mycket kunnig och kunde ge goda förklaringar till mina frågor som underlättade förståelsen.

Hen visade goda läraregenskaper och var väldigt engagerad i sin roll som handledare. Hen såg till att träffa alla AT-läkare under en timme varje vecka för att höra hur man trivdes på sin placering och om man hade några intressanta patientfall. Hen lyssnade tålmodigt på vad vi hade att berätta och följde sedan upp med konstruktiv feedback, frågor som stimulerade ett kritiskt tänkande, eller tog möjligheten för ett mer generellt kliniskt resonemang baserat på patientfallet man tog upp. Det var tydligt att hen anammade en studentcentrerad lärostil i en trygg miljö och anpassade sitt lärande efter våra behov.

Klicka på punkterna för att gå framåt/bakåt i bildspelet

Vad innebär det att vara en “rollmodell” som handledare?

Litteraturen om rollmodeller präglas till stor del av studier som identifierar universella egenskaper/attribut hos handledare (snälla, empatiska, kliniskt kompetenta, positiva, engagerade etc). Dessa attribut ger dock inte någon konkret vägledning till vad dessa begrepp egentligen innebär, hur du själv kan agera eller vad du har att förhålla dig till för att vara en god förebild. Mer meningsfullt kan vara att fundera över:

  • vilka konkreta beteenden en handledare har som gör att du uppfattar denna som en god förebild som handledare
  • vilka beteenden som får dig att känna dig trygg, tillräckligt utmanad eller väl bemött
  • vilken kultur (t ex normer och värderingar) som råder på den arbetsplats du utbildar dig på och som påverkar beteenden
  • vilka strukturella förutsättningar en handledare har att vara den förebild hen strävar efter och genomföra god handledning.

Skatta din egen handledning

Har du funderat över hur du handleder i olika situationer, dina styrkor som handledare och områden du vill utveckla? Här kan du göra en självvärdering av din egen kliniska handledning med stöd av ett forskningsbaserat formulär validerat för svenska förhållanden. Syftet är att stimulera dig till att reflektera över hur du handleder i olika situationer och varför. Du kan också be de studenter och läkare under utbildning som du handleder om återkoppling på din handledning med stöd av detta formulär.

Excellence is an art won by training and habituation: we do not act rightly because we have virtue or excellence, but rather have these because we have acted rightly; these virtues are formed in man by doing his actions; we are what we repeatedly do. Excellence, then, is not an act but a habit.

Will Durant, The Story of Philosophy (1926)

Återkoppling till dig som handledare

Vilka mål du vill nå och vilken återkoppling du får är relevant. Här kan du få hjälp med strukturerad återkoppling.

Skatta din egen handledning 

Gör en självvärdering med hjälp av formuläret ”the Maastricht Clinical Teaching Questionnaire” (MCTQ).

Lena Åström, VC-läkare och medarbetare MedCUL, Lunds universitet

I detta inlägg funderar vi över hur förståelsen för kollegors arbete förändrats, behovet av gränsdragningar oss emellan har ökat och hur tonen hårdnat på många håll. Vad är det uttryck för? Är det den egna ökade arbetsbördan, som gör att man till varje pris vill avslå en remiss och skydda sig själv? Är det klimatet på kliniken, som gör att man hittar en gemenskap i att skratta åt eller högljutt i fikarummet håna en kollega, som kan mindre än man själv om något man själv uppfattar som basalt? Är det klinikens hårda budgettryck uppifrån som får vårdpersonal att skicka patienter som Svarte-Petter mellan sig?

Fundera hur det ser ut i er egen vardag och diskutera gärna detta på era kliniker. Studenter och ny personal lär sig snabbt jargongen och normaliserar ett beteende, som från början kanske upplevdes som fel.

“Ett toxiskt invant mönster”

En AT-läkares funderingar och en minnesvärd rollmodell

“Vården är uppbyggd kring sektionalisering. Varje sjukhus utgör sin sektion. På sjukhusen utgör varje specialisering sin sektion. Inom varje specialisering utgör varje yrkeskategori sin egen sektion. Och utanför sjukhusen utgör primärvården sin sektion. Jag upplever att vi inom vården har ett patologiskt behov av att klaga och gnälla på andra sektioner. Akutläkarna klagar på primärvårdsläkarens pinsamma remiss. Avdelningsläkaren klagar på akutläkarens knapphändiga inskrivningsanteckning. Internmedicinaren gnäller över psykiatrins ovilja att vårda patient med ”uppenbar primär psykiatrisk problematik”. Vidare muttrar läkaren på sjuksköterskan som inte hunnit ge antibiotika medan sjuksköterskan gnäller över läkaren som inte har förståelse för hur mycket de arbetar medan hen själv bara sitter framför datorn och dricker kaffe.

Detta är så vanligt förekommande att jag under utbildningen och tidig yrkeskarriär inkorporerat det i min yrkesroll, tagit det för självklart och reflekterade inte längre över att det gjordes. Inte heller reflekterade jag över hur det påverkade mig i min yrkesroll.

Kl 08.30 några månader in på mitt första vik på internmedicin satt jag på läkarexpeditionen, sörplade kaffe och läste på om avdelnings nya patienter. Jag började smått göra mig lustig på inläggande läkares bekostnad och ifrågasätta inläggningsindikation. Jag väntade mig ett sedvanligt tyst medhåll, men min eminente överläkare för dagen sade: ”Bli inte en sån läkare xx.” Sen synliggjorde hon ovanstående struktur för mig och yrkade istället för en förståelse för varje sektions svårigheter. Sen frågade hon ”Du är själv på akuten xx. Hur tror du att rådande klagokultur påverkar ditt sätt att arbeta?” Jag hade inte reflekterat över detta, men när jag under nästa pass på akuten gjorde det insåg jag att farhågan att okänd avdelningsläkare skulle göra sig lustig på min bekostnad påverkade min upplevelse av arbetet otroligt negativt.

Detta är på många sätt en av de viktigaste lärdomarna och positiva influenserna på min läkarroll jag fått under min juniora läkar-karriär. Den synliggjorde ett toxiskt invant mönster, som omedvetet påverkade mig negativt och gjorde mig osäker i min läkarroll på omotiverade grunder. Sedan dess har jag aktivt försökt bita mig i tungan när klagodjäveln är nära. Jag tror det leder till ett generellt bättre arbetsklimat och har gjort mig mycket tryggare i min yrkesroll.

Min överläkare var för mig en exemplarisk roll-modell när det kommer till professionalism och att utveckla min läkarroll i en positiv riktning.” (Text av AT-läkare och kursdeltagare i kurs i klinisk handledning av läkarstudenter på MedCUL, Lunds universitet)

Nedan kan du läsa mer om hur läkare i Sverige tänker om sin handledning  i en artikel samt en avhandling i ämnet av Bernhard von Below.

Ur den svenska sammanfattningen: “Denna avhandling studerar läkares erfarenheter av att vara kliniska handledare för läkarstudenter under grundutbildningen. Lärande i klinisk miljö är en mycket viktig del i all läkarutbildning, över hela världen. Det innebär att studenter lär sig genom att aktivt delta i den vårdmiljö som skapas av medarbetare på olika arbetsplatser inom sjukvården, vilket ofta benämns verksamhetsförlagd utbildning.

…Avhandlingen bygger på fyra delarbeten, där vi med olika metoder studerat och analyserat läkares upplevelser och erfarenheter av att vara kliniska handledare och synen på uppdraget. Avhandlingen belyser handledarnas arbetsvillkor och diskuterar vilka förutsättningar som behövs för att säkerställa ett gott och uthålligt handledarskap i dagens hälso – och sjukvård.”